Waves of the Zeitgeist

Ernst von Aster, filosof och socialdemokrat, och vår morfar, dog för 75 år sedan. Den sista och mycket framsynta meningen i hans essä om ”kritik av den tyska nationalismen” som publicerades i Neue Rundschau 1925 var ”Det tyska riket kommer att vara en demokrati, eller så kommer det inte att vara alls” (s. 15).

Ernst von Asters filosofiska tänkande kring den mänskliga existensens grundläggande frågor ledde honom gång på gång in på psykologins och pedagogikens områden. Han analyserade såväl individuella som kollektiva drivkrafter och avgörande faktorer för mänskliga känslor, tankar och handlingar. Den tysk-nationalistiska hjältehållningen var en styggelse för honom. Och det underliggande antagandet om en biologiskt, genetiskt och rasmässigt grundad överlägsenhet stod i fundamental kontrast till hans humanistiska inställning, som betonade hur människan formas av sin biografi och samhället. Detta kom också till uttryck i hans samhällspolitiskt historiska analyser och ställningstaganden.

I det sista stycket i hans text ”Marx und die Gegenwart”, som publicerades 1929, står det ”...Vi står inför stora mål som det verkligen är värt att ägna all vår kraft och hela vårt väsen åt: att övervinna krigets barbari och nationalismens demon, att skapa ett enat Europa och slutligen, i fjärran, socialismen (s. 38).” De två citerade texterna har förvånansvärt stora beröringspunkter med diskussionerna om de oroande hoten i vår tid, både mot vårt demokratiskt organiserade samhälle och världen i stort. Därför förtjänar de att återpubliceras med professionella kommentarer, som ett bidrag till debatterna om globaliseringens konsekvenser, ekonomisk etik samt utbildnings-, vetenskaps- och samhällspolitik.

Vi kommer härnäst att först skissera vår morfars personliga och yrkesmässiga livsbana och därefter återvända till jämförelsen mellan då och nu, för att dra slutsatser för framtiden.

Ernst härstammade från en familj med militära traditioner – hans farfar hade år 1844 blivit adlad av Friedrich Wilhelm IV för sitt arbete som generalinspektör för Preussens fästningsanläggningar. Själv var Ernst aldrig soldat, och man kan anta att hans förskräckelse över de förödande konsekvenserna och misären till följd av första världskriget stärkte hans pacifistiska hållning och politiska engagemang för socialdemokratin.

Åren i München avslutades 1920 med han tilldelades en professur i filosofi och pedagogik vid universitetet i Giessen, vilket på grund av hans politiska åsikter var kontroversiellt redan vid denna tidpunkt och hade dragit ut på tiden. Till slut kunde familjen dock flytta till den stillsamma hessiska småstaden, och enligt vad vår mor har återberättat följde några lyckliga år. Fadern var en ansedd universitetslärare, hade ibland studenter eller doktorander på besök och blev mer tillgänglig för sina döttrar. Men det sociala umgänget var i huvudsak begränsat till familjer inom den akademiska lärarkåren.

Det framväxande tysta avståndet mellan makarna kunde dock inte hejdas av miljöombytet. Tre år senare var separationen ett faktum, då Ernst träffade den svenska författaren Hildur Dixelius som han inledde en relation med. Äktenskapet med Anni upplöstes, och han gifte sig med Hildur. Den lilla familjen splittrades och den äldre, nästan vuxna dottern, återvände till München för att studera främmande språk, medan Anni flyttade till Berlin med sin nu 14-åriga dotter Gerda.

Under sina år i Giessen skrev och publicerade Ernst mycket. Framför allt fortsatte han sitt filosofihistoriska arbete, men intresserade sig även för de samtida filosofiska och litterära strömningarna i England och Skandinavien. Han publicerade flera monografier, bland annat över Strindberg, Ibsen, Goethe och Kant, samt skrifter om naturfilosofi och olika läroböcker om samtida filosofi och filosofihistoria. Det sistnämnda blev ett mycket populärt verk bland studenter, som utkom i 18 upplagor på Kröner Verlag ända in på 2000-talet. Dessutom ägnade han sig återkommande åt psykologins ämnesområde, och senare även psykoanalysens, vilket också resulterade i bokpublikationer.

Hans ideologiska och politiska engagemang kom framför allt till uttryck i föreläsningar och tidningsartiklar. Här kan flera artiklar i Neue Rundschau lyftas fram, som behandlar frågor om statsrätt och tysk nationalism, men även den ovan citerade texten ”Marx und die Gegenwart”. Där förhöll sig Ernst kritiskt till den ökande radikaliseringen av den samhällspolitiska diskursen i slutet av 1920-talet och framväxten av högerpopulistiska och nationalsocialistiska rörelser på ett sätt som än idag – eller återigen – är anmärkningsvärt aktuellt.

Som aktiv medlem av SPD och Weimarkretsen ledde denna tydliga politiska hållning till att han efter Hitlers maktövertagande 1933, i samband med åsiktsregistrerings- och utrensningsprocesserna, förlorade sin undervisningsbefogenhet i Giessen. Tack vare en rekommendation från dekanen, som i övrigt var mycket partilojal, förhindrades kanske en ännu värre händelseutveckling än att han förlorade sitt arbete och sin försörjning.

Ernst och Hildur emigrerade till Sverige. De bodde i ett fridfullt litet hus långt norrut i ett litet samhälle vars protestantiska församling leddes av Hildurs far som var präst. Ernst lärde sig snabbt språket, översatte några av sin frus romaner till tyska och tilldelades 1936 en nyinrättad professur i filosofi vid Istanbuls universitet. Till en början pendlade han till Sverige under de föreläsningsfria sommarmånaderna, men det blev allt mer besvärligt och till slut omöjligt på grund av andra världskrigets komplikationer. Hildur stannade kvar i hemlandet, bortsett från några besök vid Bosporen. Paret förblev barnlöst.

Ur dagboksanteckningar framgår att Ernst ofta oroade sig för sina två döttrar i Tyskland, höll kontakt med dem så gott han kunde och försökte stödja dem genom schweiziska kontakter. Till en början bodde han i en lägenhet nära universitetet och drog sig senare tillbaka till en av de små öarna i Marmarasjön, utanför storstaden. Hans arbete under dessa år var främst inriktat på att bygga upp fakulteten och undervisningen. Medan andra tyska universitetslärare som emigrerat var beroende av privatanställda översättare, höll Ernst snart sina föreläsningar på turkiska och översatte artiklar och läroböcker till det lokala språket. Denna förmåga att snabbt bemästra inte bara vardagsspråket utan även de finare nyanserna inom sitt ämnesområde bidrog till hans popularitet och erkännande bland studenterna och i det akademiska kollegiet.

Efter andra världskrigets slut blev han ombedd att tillträda en professur vid Freie Universität Berlin, men avböjde på grund av sin sviktande hälsa och stannade kvar i Turkiet. Efter en hemresa till sin hustru i Sverige drabbades han av en hjärtinfarkt på Stockholms flygplats och begravdes på kyrkogården i Bredbyns församling i norra Sverige. Tre år senare, i september 1951, födde vår mor Gerda hans två enda barnbarn.

Vår morfars liv och gärning speglar på många sätt en oerhört händelserik europeisk nutidshistoria. Det ger oss anledning att reflektera över vissa tidsförhållanden, som ibland ger upphov till orolig igenkänning, ibland en känsla av maktlöshet inför det ännu ej upplevda: de växande klyftorna mellan rika och fattiga, framväxten av främlingsfientliga, nationalistiska och historierevisionistiska rörelser i många länder och en uppsjö förändringar som många människor upplever som hotfulla och överväldigande – de fanns då och vi ser dem även idag.

I samtiden tillkommer två nya utmaningar av den typ som vi aldrig tidigare har upplevt: För det första den enorma tillväxten och välståndsutvecklingen i det globala nord, med dess energibehov och exploatering av fossila bränslen som medför en klimatkris inför brytpunkten och de eskalerande naturkatastrofer och migrationsrörelser som följer på den (jfr G. Vince, 2022).

För det andra de tekniska uppfinningarna inom medial och digital informationsbearbetning samt artificiell intelligens, vars bieffekt är att de förändrar hur människor kommunicerar och interagerar med varandra. Detta påskyndar och flerdubblar tillgängligheten av information, men även möjligheten att manipulera den. Försäljningsdriven uppmärksamhetsekonomi, synlighet och räckvidd är nyckelord i ett upprört, hetsigt, hektiskt, distraherat och samtidigt allt mer ensamhetsskapande samhälle där individer söker vägledning och trygghet.

Bred tillgång till god utbildning är vad totalitära stater med rätta fruktar och vad demokratiska stater mer än någonsin behöver för att överleva. I Tyskland behöver vi prioritera en utbildningspolitik som verkligen förtjänar sitt namn: en högkvalitativ grundutbildning som inte efterlämnar en känsla av misslyckande hos eleven, som utnyttjar digitala läroformer i en stödjande och vägledande pedagogisk relation, som når fram till och stöttar alla utan att göra skillnad, som satsar på lusten att lära sig snarare än värderande omdömen, och som förenar socialt, etiskt och intellektuellt lärande.

En sådan grundutbildning främjar utvecklingen av en god bedömningsförmåga och kommer troligtvis att skydda oss från att förföras av falska löften om frälsning som leder till katastrof. Med hänsyftning på den redan då existerande bildningsklyftan mellan samhällsklasserna kritiserade Ernst en gång ”’bourgeoisiens’ bildningsarrogans, […] vars existens bevisar att de som har den saknar just det som de stoltserar med. Som om det vid sidan av bildning genom 'logos', genom det talade och skrivna ordet, inte funnes en lika värdefull, inte lägre eller högre stående utan annan typ av bildning, förståndets och hjärtats bildning, bildning genom det praktiska livet. Och som om det inte funnes lärda och olärda idioter." (von Aster E., 1929, s. 35).

Read the text in German